citerar eva och adam, det hon säger klingar bekant. om jag tänkt den tanken? ja, det har jag. inte en utan flera gånger. Vi har växt upp tillsammans, lärt oss av varandra, genomgått diverse händelser, men lever jag livet genom honom? stoppar jag upp mina drömmar och mina tankar pågrund av honom? är det okej att jag slår ut mina vingar, klättrar ner från vårt träd och går den andra vägen? är det okej för dig, för din familj och för våra vänner? 

Jag är uppväxt med att man ska hålla ihop, oavsett vad. Så ska man alltid hålla ihop. Min släkt på pappas sida har varit tillsammans i 20 år med alla, skilsmässa, finns inte på kartan. Så om jag tänker till.. vi är alltså 37 då. nästan 40. Min djävul säger, stanna kvar, härda ut, det blir bättre, tänk på familjen. min ängel på andra sidan säger, stäng ner sidan,kliv ut och gör ditt eget liv, skapa dina egna misstag och är det meningen så ses ni igen.

varför gråter jag? tanken på att bli ensamstående, singel? eller tanken på att jag kanske inte är någon utan honom? eller är det så att jag inte vill detta. VA? jag är schitzofren, felmedicierad. vad är detta, vad är det med mig?

Jag som alltid haft så jävla klart för mig om allt jag vill göra, fan jag har haft en plan för livet sen jag var 9 år. varför är jag vilsen nu? jag är 21, jag borde ju veta precis vad jag ska göra och veta framförallt vem jag är. det är är det tonåren är till för, hitta sig själv och sin identitet. vem vill jag vara, hur vill jag vara och vem är jag?